Djur som lämnat avtryck

Veckans program kommer handla mycket om djur. Som djurentusiast så ser jag fram emot programmet om möjligt mer än annars. Jag tänkte berätta lite om några av mina möten med djur och varför dessa möten lämnat mig minnen för livet.

Djur nr 1
Det första riktiga "djurminne" jag har är när jag var på cirkus som sexåring. Cirkusen var på Fårö som ligger på Gotland där jag varit under alla somrar i mitt liv. Om ni har varit där vet ni att det inte händer sådär vansinnigt mycket utan det är mer en tillflyktsort för stadsbor (och en del kändisar, se Ingemar Bergman, R.I.P). Om det då kommer en cirkus med en elefant till ön så förstår ni hur man som sexåring blir en aning övertaggad.

Den var helt fantastisk, större än jag någonsin kunde anat. Elefanten gjorde ett trick där den snurrade runt och jag var helt säker på att snabeln skulle flyga ut över publiken och slå någon i huvudet så jag skrek: "Ducka!", allt vad jag hade. Det var inte riktigt så nära och mina äldre släktingar förlöjligar sig gärna över det än idag.

Djur nr 2
Det dröjde ett par år innan nästa djur skulle sätta sin prägel på mitt liv och det var mitt första och enda husdjur, kaninen Jocke (redaktionsmedlemmen Jocke påminer - utöver deras gemensamma namn - en del om min kanin). Kaninen Jocke var ingen grym kanin direkt, jag blev ofta frustrerad för att han inte gjorde någonting, han satt mest still. Tills jag kom på ett sätt att få igång honom. Jag hade ett mjukdjur som jag tror var en pungråtta (aldrig sett något liknande mjukdjur sen dess) som påminde en del om en kanin. Jag märkte att om jag slänge ut pungråttan i trädgården så blev det en jävla fart på Jocke som direkt satte av mot pungråttan. Jag var snabb att visa mina föräldrar hur jag hade lyckats få Jocke att "leka" med min pungråtta, riktigt så var det ju inte. Det var orsaken till det första "blommor och bin"-samtalet jag hade med mina föräldrar. Vi hittade Jocke död i samma trädgård där han hade haft många underbara stunder (med min pungråtta) när vi kom hem efter en semester, cause of death: Larver i pälsen. R.I.P.

Djur nr 3
Djur nummer tre är en orm. Jag har ett såkallat hat-kärleksförhållande till ormar, sjukt fascinerande djur men jag är ack så rädd för dem. En kompis farsa hade ett gäng ormar när vi var i tioårsåldern men det var en som stack ut främst. Namnet på ormen har jag glömt men jag glömmer aldrig känslan att klappa ormen, jag var livrädd. Jag tror såhär i efterhand att det var en snok men då var jag av den uppfattningen att alla ormar var giftiga dödsmaskiner. Vi (läs min kompis) tog ut ormen ur sitt akvarium och la ut döda möss som hade hade i frysen(!) och ormen fick jaga i deras vardagsrum. Det var helt otroligt och jag var sjukt rädd om tårna, mina vita strumpor såg ut som mössen tänkte jag. Det slutade med att ormen smet en gång när vi matade den i vardagsrummet och den hittades ett halvår senare död inuti en vägg. Läskigt...

Djur nr 4
Det fjärde och sista djuret är ett färskare minne. För nästan exakt ett år sen befann jag mig i Tigertemplet norr om Bangkok, Thailand. Det är ett tempel där munkar lever tillsammans med tigrar. Tigrar har alltid fascinerat mig något vansinnigt, bara tanken på att man inte kan tämja dem gör mig knäsvag; jag vill bli den första ...

Jag befann mig där med två vänner för att få "klappa tigrar". Vi hade hört innan (jag tror Animal Planet gjorde en dokumentär om detta för några år sen) att tigrarna var drogade och därför kunde man gå fram till dem och klappa, men vi visste inte vad som väntade oss. När vi till slut såg tigrarna var det något av en besvikelse. De var fastkedjade och uppenbart drogade med något lugnande medel. De såg mest sömniga ut, coolt att klappa tigrar none the less. Men efter det gick vi vidare runt tempelområdet - som var mer som en djurpark om man ska vara ärlig - och hittade tigerungarna. Dessa var inte drogade. Enormt livfulla och häftiga, de största var starka ändå och skulle utan tvivel kunna orsaka en man på 187 centimeter en hel del skador men jag klarade mig helskinnad. Nu kommer det jag aldrig kommer glömma, en mix av thailändsk humor och rovdjursinstinkt. En kvinnlig tigerskötare gick med den största av de unga tigrarna i koppel och precis bredvid höll ett gäng byggnadsarbetare att bygga något slags nytt tillhåll för tigrarna. Bland dessa byggnadsarbetare fanns det en pojke på kanske nio år. Han står och tittar fascinerat på tigerungen i koppel på ca fem meters avstånd. Kvinnan med tigern har vikt kopplet på mitten vilket gör att hon kan göra kopplet längre om det skulle behövas. Hon ser pojken och plötsligt släpper hon efter kopplet, tigern - som redan spanat in pojken som var ett byte i hans storlek -, sätter direkt av mot pojken med mat i blicken. Pojken får total panik och springer för livet därifrån innan han inser att kvinnan fortfarande har tigern i koppel. Kvinnan och hennes arbetskamrater skrattar och jag och mina vänner står där förbluffade. Inte riktigt okej. Men minnesvärt.


Se till att lyssna denna vecka, tisdag 14-15 på Studentradion 98,9, för att höra mer om djur av alla slag.

/Fredrik